Linn Holward

The Apple life


Här går dagarna går sakta men ändå snabbt på samma gång. På jobbet kan timmarna krypa fram medan om man ser till det stora hela... Vi har redan vart här i mer än två veckor. Ena dagen kan jag vara helt säker på att vi ska klara av detta i tre månader och andra dagen skulle jag helt ärligt inte tacka nej till att sätta mig på ett flyg till Sverige.

Idag är äntligen min lediga dag (söndagar) och denna vecka har bjudit på över sextio timmars packande av äpplen inne i skjulet. Ryggen ömmar efter tisdagens stora leverans då jag jobbade i tolv(!) timmar. Kanske var inte detta riktigt vad jag tänkt mig. Jobbet är oerhört påfrestande. På en millisekund ska det bedömas om äpplet har rätt färg, om det är för mjukt, har fläckar, hagelskador eller kanske bett från ohyra. Stå och packa i samma position timme efter timme. Den bittra kvinnan som bossar över alla tjejer där inne är på riktigt djävulen som tagit sig upp till jorden. Det går inte en dag utan att hon spottar ur sig spydiga kommenterar och många tjejer på jobbet verkar leva i skräck och det är även förbjudet att prata. Jag själv har gett mig fan på att inte ta åt mig även fast hon vart riktigt på mig från dag ett pga mina piercingar. Du blir ett nummer där inne. Och numret sätts på alla lådor du packar så att de vet vem som gör misstagen. Jäklar vad drastiskt detta låter, men det är sanningen.

Även om allt som sagt inte är guld och gröna skogar finns fortfarande motivationen kvar. Löningsdagen är såklart den bästa dagen i veckan, som äppelslav tjänar jag ca 140kr/h. Vi trivs oerhört bra i huset vi bor i och har det bästa sällskapet - våra nya franska vänner, och försöker ta tillvara på den lilla fritiden som finns. Vi äter alldeles för mycket äppelpaj, har filmkvällar, ost & vin kvällar... Träffar också nya vänner på jobbet (på rasten när vi tillåts öppna munnen haha) och övriga människor som håller i farmen är riktigt bra personer. 

Psyket klarar detta, kommer kroppen orka med? Det visar sig de närmsta veckorna. Hoppas ni alla haft en bra helg.


Bilder från förra söndagen. Idag är det stormigt väder i Queensland, men det kunde vart värre för vi har inte drabbats av cyklonen som härjar i norr.
In the middle of nowhere

En bild klickad på väg ut till farmen. Tre och en halv timmes bussresa rakt ut i bushen från Brisbane. Vilket inte är någonting egentligen, med tanke på hur stort och glesbefolkat detta land är. 


Men ute på landet är vi, och det känns. Helvete vad livet ändrades drastiskt, haha. Från att resa runt och se nya saker varje dag till att nu leva bland... äppelträd. Knappt någon mottagning och internet segare än 1995 (bara det pipande ljudet som fattas). Närmsta affär två mil bort och vi har ingen bil. Eller cykel. Efter ca en vecka utan credit på telefonerna och att ha levt på burkmaten vi hade med oss har vi nu med taxi tagit oss till stan för att fylla på telefoner och kylskåp. Aldrig vart så lycklig över att kliva in i en mataffär efter en vecka av havregrynsgröt utan något på och ris med tonfisk. 

Nog pratat om mat, här bor vi i alla fall i ett stort hus som vi delar med världens gulligaste par från Frankrike. Jobbar gör vi också, tio timmar om dagen just nu. GALET. Så när vi inte jobbar sover vi och försöker ta hand om ömma kroppar. Ted plockar äpplen och jag paketerar äpplen. Lätt det stressigaste arbete jag någonsin haft. Barn kan man prata med, rullband som spottar äpplen fortare än händer och ögon hinner jobba är något annat. Med chefen på axeln som en liten djävul som ser varje äpple med en skråma som packas. Men jag berättar mer en annan gång, för nu är jag trött igen.

Kommer vi då att stå ut psykiskt med att göra detta i tre månader för att förlänga våra visum? Den som lever får se... Hur som helst, bra pengar och en livserfarenhet jag aldrig någonsin trodde jag skulle få. Jag som tyckte Gävle var lite öde. Tji fick jag!
Life in a van

Sex veckor har gått sedan vi började vår roadtrip och på ett sätt känns det som en hel evighet sedan. Livet händer i rekordfart just nu och saker vi gjorde förra veckan kan kännas som förra månaden. Vi hämtade ut bilen bara några mil ifrån där vi befinner oss nu, och vi hade nog då aldrig kunnat förutspå att vi skulle hamna här igen.

Mätaren visade på 5560 (!!!) kilometer när vi kom till Melbourne förra veckan. Det har vart den bästa resan någonsin och det bästa sättet att få uppleva Aus. Vi har besökt oräkneliga antal nationalparker och sett alldeles för många roadkills. Kört genom väder och oväder och mötts av berg, vattenfall, byar, städer, koalor, ormar... Ätit frukost i bergen och middag på stranden. Kyla och värme om vartannat. Den ständiga jakten, inte bara på wi-fi, parkeringar utan EL. Uttag! Här kan man ladda datorn åh ja. Vi har duschat i kallvatten där surfare sköljer sina brädor efter stranden. Simpelt liv det kan man säga, men vi har haft det så jävla bra! Alla platser, alla möten som aldrig skulle ske om vi rest med buss och bott på hostel. Det har kostat oss mycket mer än vad vi någonsin trodde från början, men i slutändan är det värt varenda krona. Om jag skulle göra det igen? Jaa! Vi har redan börjat drömma om nästa van-trip, förhoppningsvis genom västra Australien. 

Resandet är nu över och vi är på centralen i Brisbane omringade av all vår packning, redo att flytta. Till en farm, mitt ute i ingenstans. Tre timmar på en buss väntar och sedan ska vi ge oss in i äppelbranschen... Haha. Trots att vi haft beslutsångest känns det i maggropen som att vi valt rätt. En bra lycklig känsla infann sig när vi flög in över Brisbane. Över det gröna landskapet och in i den fuktiga luften... aah. Här känner vi oss faktiskt som hemma så mycket tid som vi spenderat här i Queensland. Det är oklart om vi kommer ha täckning där ute eller inte, det återstår att se (hoppas!). Såå... på återseende!