Linn Holward

Right here right now

Varje dag kan inte vara en bra dag och varje dag kan inte heller vara en positiv dag, hur man än försöker. Idag är just en sådan dag när det mesta känns hopplöst.

I ett års tid har jag förföljts av en extrem smärta i vad som började i vaden och som nu spridit sig till lår och rumpa.. domningar, kramp och stelhet. Träffat läkare, kiropraktor, ätit medicin, träffat sjukgymnast i såväl Australien som Sverige. Ackupunktur, stretchövningar, vila. Ännu mer vila, nej röra på mig bör jag göra. Ny behandlingsmetod, nya förhoppningar.. Alla hittills helt jävla förgäves. Ingen vet säkert vad som är fel. Jag undrar vad jag skulle gjort utan alla timmar som Ted slitit med att försöka massera för att mjuka upp, eller utan pappas hjälp med pengar när räkningarna från behandlingar rasat in. Har sedan en tid tillbaka slutat envisats med att springa och att träna, och nuförtiden knappt promenader. Smärtan i kroppen är det sista jag känner innan jag somnar och det första jag känner när jag vaknar. Idag gick vi på ett Yoga pass med instruktör på Yoga barn här i Ubud med avslappning/meditation som avslutning. Att ligga ner en längre tid och verkligen känna efter hur det känns i kroppen är det värsta jag gjort på LÄNGE. Menar nu inte smärta orsakad av yogan, jag försöker yoga en kort stund varje dag, utan för att smärtan fick min fulla uppmärksamhet. Jag har på senaste insett hur stor del av min vardag som kretsar runt detta jävla ben och jag skulle ge varenda krona jag äger för att den bara skulle FÖRSVINNA.

Varje dag som går är jag tacksam över livet vi lever just nu. Att resa och se världen med den personen jag älskar mest, vad mer kan man önska liksom? Resandet ger så oerhört mycket inspiration och insikt och jag lär mig varje dag, framför allt om mig själv. Jag mår otroligt bra, i huvudet. Jag är så jävla lycklig just nu, en aning ovetande om vad som ska hända härnäst, men förbannat lycklig. Stolt över att vi vågade lämna den trygga vardagen, för att vi har slitit hårt och ännu en gång sparat pengar som tagit oss där vi är nu och gett oss möjligheten till att leva som vi gör. 

Jag känner mig så jävla kluven, ena stunden sväva på moln av lycka, för att tio minuter senare bli sittande längs gatan med gråten i halsen när smärtan säger ifrån. Varje dag försöker jag tänka bort hur det känns i kroppen och bara fokusera på allt positivt som händer. Men idag går det bara inte.

Jag ogillar att vara personlig på en blogg med massvis av okända läsare och jag brukar aldrig dela med mig av tankar som dessa. Men idag blev det bara så för att jag behövde skriva av mig. Denna blogg finns till framför allt för att dokumentera våra resor... Och jag antar att det här också är en del av det. Alla tips mottages. På var jag skulle kunna vända mig, hokus pokus doktorer eller tips på hur man blir proffs på att hantera smärta.. Eller varför inte vem som amputerar ett högerben för en billig peng?

Önskar er alla en fin fredagskväll. 




#1 - Isabella

Ville bara lämna en kommentar, främst för att du skrev att du tycker att det är jobbigt att vara personlig inför massa okända läsare. Har läst din blogg länge nu och tycker att du (och din pojkvän också såklart) verkar så starka som sliter och kämpar för att sen få resa och upptäcka, något som jag själv gärna vill göra. Jag hoppas verkligen att din smärta i benet någon dag släpper, och tills dess att du har många fantastiska dagar. Kram!

Svar: Tack för din kommentar, den värmer:) kramar till dig
Linn Holward

#2 - Syster

Hoppas att du blir bättre snart!! Tycker synd om dig.. Kämpa på<3 och hoppas att allt är bra med er två annars! Puss

Svar: Tack gumman <3 Hoppas allt är bra med dig också! Hörs snart <3
Linn Holward

#3 - Lili

Att vara personlig är fint, tycker jag. Jag tror att det du skriver på sikt kan hjälpa både dig själv och andra! Tråkigt att du har så ont, jag har tyvärr inga konkreta tips då jag själv brottas med en del hälsoproblem som jag inte fått någon förklaring till, så jag bara önskar att det blir bättre för dig och att du får svar på vad det beror på!

Svar: Det har du rätt i faktiskt, finns inget att förlora med att dela med sig och vara ärlig. Tråkigt att höra att du också brottas med "oförklarliga problem". Jag önskar oss båda lycka till i jakten på svar.. :) Kram
Linn Holward