Linn Holward

När hela livet stannar upp
Trots att bloggen ekat tom i månader är ni så otroligt många som fortfarande klickar er in här varje dag, vilket fick mig att vilja försöka förklara vad som händer i mitt liv just nu. 

Ni som hängt med länge vet att de senaste åren har innefattat den absolut bästa resan och kanske bästa tiden i mitt liv. Anledningen till att bloggandet helt plötsligt upphört är för att jag just nu istället är mitt inne i den värsta resan i mitt liv hittills. Både fysiskt och psykiskt. Just nu har jag varken ett jobb, en vardag, ett socialt liv eller ens förmågan att kunna klara mig själv en helt vanlig dag eller lyckas sova en hel natt. Det mest spännande som hänt i mitt liv de senaste veckorna är att jag liggandes på en bår i en taxi fått åka fram och tillbaka till sjukgymnasten som behandlar mig med laser. Utöver det består varje dag och ibland natt av att växla mellan att ligga på mage och rygg, värma vetekudde, koppla på och av elektroder till tens apparaten, knapra morfin, vanka av och an i rummet och FÖRSÖKA härda ut mellan dessa fyra väggar utan att bli fullkomligt galen. Poddar, böcker, tv program. Timmar, dagar, veckor. 

Smärtan i rygg och ben har hängt med i över 1,5 års tid, men trots det har jag vart lyckligare än någonsin på grund av att jag lagt mitt fokus på allt bra som hänt. Den där jävla smärtan... som jag har fått leva med, sökt hjälp för massvis av gånger utan att lyckas och som jag med ALL MIN KRAFT försökt motarbeta och förtränga. I oktober mitt under senaste Australien-resan tog allt stopp. Benen gav vika, kroppen skrek nej och efter röntgen konstaterades diskbråck... Sådant som händer. Just då var jag bara glad över att få ett svar på vad som legat och gnagt så länge. Vi tog oss tillbaka till Sverige och TUR var väl det för här ligger jag ju, i princip orörlig, sedan fem veckor tillbaka. 

Sedan vi flyttade till Uppsala har jag kämpat som en idiot med en överdrivet positiv inställning för att få hjälp med att kunna leva mitt liv som förr. Fruktansvärt trött på att kriga på i motvind. Att kunna göra normala saker så som att träna, som en gång var så självklart, har smärtan inte tillåtit på mer än ett halvår. Men av någon anledning var det som om hela kroppen sa ifrån när vi kom hem och hjärnan trodde att hjälpen var inom räckhåll. Jag blev blixtsnabbt brutalt mycket sämre. Allt bara rasade. Vi kom hem i december, nu är våren här och vi är inne i mars och hittills har det bara gått fortsatt utför. Jag har träffat sammanlagt sju olika läkare, två sjukgymnaster och en kiropraktor. Antalet besök på akuten har jag tappat räkningen över. Röntgen har gjorts om och i min ländrygg finns fyra (!) diskbråck, inte längre bara ett.

Humöret i en situation som denna är som en bergochdalbana. Att ta dagen som den kommer och att acceptera läget är sjukt viktigt. Att tvingas inse att läkningsprocessen kommer TA TID. Samtidigt som det är svårt att inte bli ledsen när jag tänker på att jag faktiskt sökte hjälp långt innan jag hamnade där jag är nu. Men vården avfärdade mina spekulationer om ryggen i somras. Det är en hemsk känsla att sätta i sig en massa läkemedel och morfin varje dag och TROTS det inte lyckas tränga undan smärtan. För att inte tala om alla biverkningar. Att jag tappar vikt, muskler och är vinglig och svimfärdig av blodtrycksfall när jag är uppe och går. Att behöva känna sig hjälplös. Att om och om igen få höra att inget mer finns att göra i nuläget.

Jag är fullkomligt medveten om att människor runtom i världen dagligen drabbas av värre livsöden än detta. Alla har sin egen kamp. Detta är min just nu och jag kan ärligt berätta att jag aldrig har gråtit så mycket av smärta i hela mitt liv som i dagsläget. Jag skulle göra vad som helst för en dag utan att ha ont och jag drömmer och längtar efter den dag när jag ska vakna och inte längre känna smärta. Den dag då jag kan gå ordentligt, ägna mig åt något utan att smärtan tar upp all hjärnkapacitet. Att kunna ligga bredvid Ted i sängen och krama honom utan att skrika till av smärta. Att kunna jobba med barn som jag pluggat i år för att kunna göra. Att ha en egen ekonomi igen och inte vara totalt beroende av alla runtomkring. 

LYCKLIG är jag, över att ha Ted och min familj som stöttar, peppar och tröstar. Dag och natt. Som hjälper till med allt, trots att jag ibland fräsande motsäger mig hjälpen. Som tålmodigt sätter maten framför näsan på mig varje dag trots att jag klagar över att inte en enda rätt faller mig i smaken längre. Ni som gör allt för mig och som är lika jävla envisa som jag är. Föralltid är jag tacksam över det ni gör. 
SNÄLLA RYGGEN, SÄTT IGÅNG ATT HELA NU. Jag är så jävla redo för att kriga mig genom tusentals timmar av sjukgymnastik, bara du låter mig.

Vilken positiv historia va, såhär en fredagskväll?
Det är nu ni ska dela med er av alla hemskheter som händer i era liv - så att jag känner mig mindre ensam. Nej förresten skit i det. Jag föredrar faktiskt muntra historier. Och jag skriver inte detta för att jag på något sätt vill att människor ska tycka synd om, men alltid kan jag kanske bidra till att någon känner lite mer glädje över sin egna fredagskväll. Haha. En dag ska jag titta tillbaka på detta blogginlägg och tänka - ha! just ja, det där har jag nästan glömt bort. Fast tänk, om inte det där hade hänt hade jag aldrig hamnat här och där och lärt mig det och det. Inget ont som inte för något gott med sig. Det vet vi ju. 

Kärlek till er alla. Lovar att bjuda på bättre uppdatering så snart jag och kroppen min är redo för äventyr igen.
Puss och kram

En bild från en annan fredag, en bättre sådan, i Australien. Jag skulle göra vad som helst över att få må bra och vara där just nu. Men jag är inte kräsen, Gud - om du finns, jag nöjer mig med att bli 
tillräckligt frisk för att kunna gå till Ica. Eller till att börja med ha styrka nog att öppna port dörren och ta mig ner för trapporna.
#1 - Moa

Styrkekram! Krya på dig!

Svar: Tack så mycket!!
Linn Holward

#2 - Lili

Jag skickar massor av styrkekramar och krya på dig hälsningar-till dig! Det är så jävligt när hela livet börjar begränsas av smärta. Hoppas verkligen du blir frisk snart! <3