Linn Holward

Erika & Andreas


För lite mer än en vecka sedan gifte sig dessa två fantastiska människor.
I en kyrka i en liten by som heter Torsåker som ligger utanför Hofors där brudparet numera bor. En dag sprängfylld av kärlek. Inte för att jag någonsin vart på ett bröllop som inte varit underbart, men det är verkligen något speciellt när det är en av ens bästa vänner som står där framme. Hjärtat svämmar över lite grann. Eller inte lite, jäkligt mycket. Ni ser ju själva hur fina de var.


Detta var alltså en septemberdag. Festen hölls i Gävle strand, där det alltid blåser, där det alltid är kallt. Men just denna dag stod allt nästan stilla och det var en helt magisk eftermiddag/kväll/natt. Att kunna gå runt i en liten klänning med bara ben och inte frysa alls. Allt var så bra som det kunde bli. Grymt bra mat, dans, lekar, härliga människor och en del ouzo och raki också (Andreas är grek). Och att bara få hänga med högskolebrud-gänget igen var ju lycka bara det, för det var så länge sedan.


 Tack älskade herr och fru Kapetanakis för att vi fick fira med er. 


Detta var förövrigt min första fest, min första hela dag och natt hemifrån, sedan januari i år. Jag klarade det. Även om jag fortfarande inte klarar av att sitta mer en ca 30 minuter i sträck och fick ta några vilopauser på soffan. Jag bestämmer över kroppen igen. Fan vad stolt jag är över att jag börjat ta mig ut på andra sidan.
Summer days



Jag vill skriva några ord om sommaren som varit. En sommar som likt allt annat det här året har vart ganska uppochnervänd. En hel sommar utan äventyr. En hel sommar ute i Våla i mammas och pappas hus. En sommar utan semester. Uteserveringar. Bad. Festivaler konserter. Sommarnätter med vänner. Första sommaren på fem år utan Åland. Även livets första sommar utan midsommarfirande. Värsta sommaren någonsin på ett sätt, ja absolut. Detta pga smärta och en hel del hopplösa tankar och dagar. MEN ÄNDÅ absolut ingen dålig sommar. Inte alls. Och de minnen som stannat är mestadels positiva.


Lyckan var TOTAL när jag i slutet av juli var pigg nog att dra ifrån hemmet för något som inte hade med läkare och sjukgymnastik att göra. Den morgonen vi tog med oss frukosten och åkte till älven. Se en annan vy, lyssna på andra ljud, ja bara göra något annat än att ligga hemma och kämpa som jag då hade gjort alldeles för länge.


Älskade pappa och Ted har kört runt på mig, liggandes i bakluckan på bilen på en madrass (eftersom jag inte kunde sitta på hela våren och sommaren). De har kört mig till en massa vackra ställen inom en radie av sisådär max fem mil. Jag har alltså fått doppa fötterna i älven och se min lilla beskärda den av vackra sommar-Sverige ändå. 


Det var helt klart värt att lämna mini lyan i stan och kunna gå runt barfota i gräset i trädgården varje dag. Gå in i en bubbla och bara fokusera på att må bättre utan att bli påverkad (och framför allt påmind) över livet som pågår där ute. Tror att min lugna fokuserade sommar bidragit en hel del till att jag nu börjar komma på banan igen. Jag har kämpat och kämpat som en idiot med att få igång kroppen igen och till slut verkade det som om den gick med på att börja läka ihop.



Vi har faktiskt haft besök både från Australien och England också. Vår älskade Matt som vi levde i samma lilla rum som i över tre månader i Noosa och som ibland kändes som vår halvvuxna adoptivson (haha). Pauline och hennes Mitch kom hem till Sverige också och jag är så jävla tacksam över att få ha hängt en del med dem eftersom det uppenbarligen inte blir något Australien för oss detta år.



Förutom det ovan nämnda har jag också ätit litervis (nästintill dagligen haha) med hallon från trädgården. Lyssnat på tusentals ljudböcker och poddar. Ätit många grillmiddagar, svamp-mackor och för mycket glass och godis. Varit tacksam över att få lite sällskap när resten av omvärlden inte längre var upptagen med jobb.


Och dessa två fina människor som är mina föräldrar. Tack för allt ni gjort för mig (och gör, hela tiden).



Trots att denna sommar på ett sätt känts evighetslångt (det mesta känns evighetslångt när man är sjukskriven) så har jag ändå lite separationsångest inför att hösten snart är här. Det här är förövrigt den första sensommaren sen 2013 som jag och Ted stannar i Sverige och inväntar hösten. Två år i rad har vi lämnat Sverige för Australien vid denna tidpunkt, vilket gör att jag på ett sätt glömt hur det var och inväntar hösten med förväntningar på att det ska bli mysigt. Men, det fanns ju också en anledning till att vi valde att fly till andra sidan jorden två år i rad...