Linn Holward

A little glimpse of sunshine



Februari månad, du har varit en ständig bergochdalbana. Började januari med ett högt jävla tempo. Träning och äntligen jobb på hundra procent. Väldigt väldigt roligt men sedan var det som att gå in i en vägg och värken i rygg och ben ökade med vad som kändes tusen procent. Blev också sängliggandes med en riktig dunderförkyldning förra veckan och har nu fått mig en tankeställare. Kanske sänka ribban lite. Pendlar hela tiden mellan den oerhörda tacksamheten över att jag blivit bättre och den sorgsna känslan av att livet knappast går att levas som förr. But I'm learning.

Jag har i varje fall haft en galet rolig festhelg (kan inte minnas när vi partat så mycket i ett svep senast). I fredags ölmässa med världens härligaste gäng och sedan en lång kväll och natt ute på stan här i Uppis. Igår tog jag med mig Ted, mamma och pappa till Stockholm. Julklapp från mig att se Ugglas monolog på Cirkus och bo på hotell. Det var sjukt uppskattat. Vet ej var min oerhörda kärlek till Uggla kommer ifrån. Men jag älskar ju specielllt allt han gjorde i början av sin karriär (när jag inte ens fanns) och det fick vi höra en del av plus en massa annat från hans liv. Har aldrig sett en monlog förr och jag är imponerad. Plus igenkänningsfaktorn när han berättade om livet som tonåring var hög. Gå och se den helt enkelt!



Vår i luften! Ännu mera öl, färja över till Djurgården som en riktig turist och avslutningsvis vegetarisk tre-rätters på Mosebacke Etablissement på Södra teatern. Verkligen hur gott som helst. 



För varje mil som tåget rullade idag när vi åkte hemåt växten mängden snö utanför fönstret och alla fyra suckade vi och konstaterade att det fanimej räcker nu. Med grått slask alltså. Nu ska jag sträcka ut min värkande kropp och varva ner på yogamattan. Tack livet för en bra helg, en glimt av solsken och hopp. Nu räknar vi ner till Berlin. Om elva dagar ska vi på weekend. Längtar massor.

 
A new year


Sista bilderna från år 2016. Helvetes-året som jag är så glad att äntligen få lägga bakom mig. Kan inte förstå att hela januari även passerat. Så många gånger som jag skrev inlägg här förra året, som bara blev utkast som aldrig publicerades. Jag ville så gärna skriva av mig, vilket jag också gjorde, men att skriva här... det gick liksom inte. Trots att jag haft denna blogg i minst tio år och vill kunna se tillbaka på det jag är med om, så fungerade det inte. Ingenting gick att förklara när jag var mitt i det. Att vara sjukskriven i ÅTTA månader och ligga hemma och stirra i ett tak och inte veta något om framtiden gör något med en. Det hela var vidrigt, jag kämpar fortfarande med min kropp och med smärta, men skillanden är att jag nu befinner mig på andra sidan. Jag kan se tillbaka på allt det hemska och känna tacksamhet över vad jag faktiskt kan göra idag. Om det är något positivt som kommer av att ligga som en grönsak och vara orörlig sådär länge så är det en ödmjukhet som jag inte hade innan. Och kanske också ett lugn. Vad som betyder mest för en i livet blir ganska tydligt.

Nyårsafton firade vi här i Uppsala hos David och Linnea i deras nya hem. För första gången en mindre parmiddag istället för brakfest, men det var riktigt trevligt ändå. Pauline och Mitch var med också som vi hade turen att få hänga med massor under jul och nyår när de var på besök från Australien.



Till skillnad mot förra året rusar nu livet på i rekordfart igen. Vi bor fortfarande kvar i Uppsala. Jag jobbar på en skola nu, i en klass med 28 stycken härliga 6-7 åringar. Har precis börjat jobba heltid efter den långa vägen tillbaka från sjukskrivningen. Längtar som fasen efter våren (som jag fick se inifrån ett fönster förra året) och längtar också galet mycket efter att snart få åka på en liten resa. Den första på över ett år. 


Är mer redo än någonsin för ett nytt år! Ett år då jag kan leva igen och inte se livet i slow motion från sidan av. Och ännu ett år med honom. Mannen i mitt liv!

Puss och hej